Ibland så kan jag inte låta bli att jämföra mig själv med världen men om någon annan gör det blir jag lite små sur. Jag kollade runt igår på FB vad som hade hänt med gamla vänner, vad dom jobbade med, vart dom hade flyttat osv. Sedan kollade jag på mitt liv tänkte över vad jag har åstadkommit med mitt liv. Å jag kom fram till att mitt liv hittills är totalt värdelöst. Få se nu vi börjar från början när jag hoppade av Ösby år 2009. Efter ösby blev mådde jag psykiskt dåligt, lämnade knappt sängen på ett halv år. Jag bara låg som en levande död, jag skrattade inte, det va som att gå i ett mörker utan ljus. Kommer inte ihåg mycket av tiden förutom att jag hade mardrömmar så att jag skrek i sömnen. Efter jag fyllt 18 så blev det bättre å i juli skaffade jag hund å det blev bättre jag kom ut bland folk, började leva igen. Började i skolan till våren fick vänner men sen gick jag in i väggen efter bara några månader. Så då jag bytte jag skola men där blev det bara sämre så docktorn sjukskrev mig på obestämd tid. Efter sommaren 2010 träffade jag Oscar på en jobb grej å då blev det bättre. Sedan helt utan förvarning blev det sämre, jag började dra mig undan igen. Vi gjorde slut och separerade i början av 2011. Då bodde jag hos min mamma innan allt var klart å jag mådde piss över att allt gick så långsamt. Sedan träffade jag Lme på Uno, då blev det bättre igen och jag blev gladare kom ut bland mer folk och började bli mig själv igen. Träffade en kille men han dumpade mig så då slog jag i botten igen men med Lindas och Bellas hjälp tog jag mig upp. Sedan så hade jag en bra rolig sommar 2011, träffade älsk och jag mådde toppen. Sedan helt utan anledning helt oväntat kom ångesten, jag skar mig själv, vill bara dö eller åtminstone sluta finnas för en stund och sedan dess har det varit så upp, ner, upp, ner, å just nu upp upp upp. Det är vad jag har gjort nu under tre år, varit psykiskt sjuk. Å det som är så grymt irriterande är att jag, när jag väll drabbas av det så slår det till hårt och helt utan förvarning. Jag tycker att det är orättvist att just det här ska drabba mig! Varför ska det här hända mig? Inte för att jag önskar att det kunde hända någon annan men va fan har jag gjort för att ha det så här? Att ha toppar å dalar hela tiden, att det inte kan stanna på en nivå. Så ska mitt liv gå ut på att jobba på min psykiska hälsa?