Lycka bildar olycka och liv bildar död
Jag döljer inte om vem jag är, jag gömmer inte mina tankar, men ändå så förstår inte människor. Idag mår jag skit, skulle vilja använda ett bättre ord men jag finner inga. Jag orkar inget, jag orkar inte prata, orkar inte att sitta och jag orkar definitivt inte att städa. I min lägenhet ser det ut som om andra världskriget har återskapats i min lägenhet. Men jag orkar inte, kan bero på att jag inte äter riktig mat utan slänger i mig lite fil emellan åt. Jag har haft funderingar på att sälja Bella men det kommer ju inte att hända. Hon har det bra här men en liten del av mig vill fortfarande att jag inte ska må bra. När jag är lycklig så blir jag snabbt olycklig för jag kan inte ta emot den lyckan. Jag förtjänar inte den lyckliga känslan. Å det är så konstigt för jag strävar efter att vara lycklig vilket jag inte kan göra för då blir jag olycklig. Så genom att vara lycklig så är jag olycklig, det blir som en ända ond cirkel. Så om jag strävar mor olyckan blir jag då lycklig? Det är frågan. Men tror nog inte det. Tror nog det hela handlar om att jag måste acceptera mig själv å erkänna mig själv lycka. Jag måste försöka låta mig tycka att jag förtjänar lycka. Men det låter ju så lätt när man säger det, men hur gör man. Hur friar man sitt sinne så pass mycket att man känner att man får vara lycklig.
Idag när jag satt i soffan så svävade mina tankar iväg mot min glänsande blodiga glasbit som jag har i lägenheten. Jag ville verkligen gå å ta fram den från sitt lilla gömställe och känna den genom min hud. Jag ville se blodet som flödar ner för min arm och känna det vassa glaset glida över min underarm. Men det gjorde jag inte, jag tänkte det men gjorde det inte. Jag vet exakt vart den ligger och att jag kan ta fram den när som helst å skära djupa sår, känna mitt varma blod. Men jag tror att genom att jag har kvar den så har jag alltid ett val. Å om jag gör rätt val så känns det bra efter en stund. Om jag inte skulle ha glasbiten skulle det nog finnas större risk att jag faktiskt krossar glas å sedan skär mig. Men genom att jag vet vart den ligger så gör jag inte det. Nu när jag ändå snackar om detta depp ämne så tänkte jag snacka om liv och död.
En sida av mig är livrädd för att dö och vill verkligen leva men en annan sida av mig känner att det kvittar. Tror nog att jag börjar bli lite schizo och kanske att några alter egon börjar bildas men va fan ju fler desto roligare XD
Idag när jag satt i soffan så svävade mina tankar iväg mot min glänsande blodiga glasbit som jag har i lägenheten. Jag ville verkligen gå å ta fram den från sitt lilla gömställe och känna den genom min hud. Jag ville se blodet som flödar ner för min arm och känna det vassa glaset glida över min underarm. Men det gjorde jag inte, jag tänkte det men gjorde det inte. Jag vet exakt vart den ligger och att jag kan ta fram den när som helst å skära djupa sår, känna mitt varma blod. Men jag tror att genom att jag har kvar den så har jag alltid ett val. Å om jag gör rätt val så känns det bra efter en stund. Om jag inte skulle ha glasbiten skulle det nog finnas större risk att jag faktiskt krossar glas å sedan skär mig. Men genom att jag vet vart den ligger så gör jag inte det. Nu när jag ändå snackar om detta depp ämne så tänkte jag snacka om liv och död.
En sida av mig är livrädd för att dö och vill verkligen leva men en annan sida av mig känner att det kvittar. Tror nog att jag börjar bli lite schizo och kanske att några alter egon börjar bildas men va fan ju fler desto roligare XD
Trackback