När ingen ser på, så trillar minna tårar. Röda tårar rinner ner för min kind och droppar från min haka. I tårarna speglas mitt förflutna i ett mörker. Mörkret av en själ som är smutsig. Smutsig av ondskan vars fötter vandrar på jorden. Fotstegen ser men inte man hör dom inte man bara känner dom. Men känner dom medan man misshandlas, medan man glömmer. Glömmer bort vad som hände, det blir för mycket. Man faller ner i ondskans hål, man slår i botten. Gud vad rädd jag var i mörkret, helt ensam utan någon. Helt oförmögen att se ljuset, vandrade man i ingenting.

Jag ville inte vara där längre. Kände hur min själ tynade bort allt mer för var minut. Måste börja klättra, måste ta mig upp. Började se ljuset och det blev större än mörkret. När jag kom upp var allt grått, ville inte kunde inte lite på någon annan än mig själv. Även bland människorna kände jag mig ensam. Som om jag var den ända i värden.