Nu sitter jag här igen och lyssnar på Chris Brown samtidigt som jag funderar på den rosa bubblan. Ni vet kärleken och jag själv är inte kär utan det är väll en av dom sakerna som man bara tänker på. För utan smärta så finns det ingen kärlek eller hur?  För så måste det väll vara? Men vad gör man om man är rädd för den smärtan? Hur kan folk som är rädda för den, våga att älska, känna kärlek och bara låta sig svepas in i den ros bubblan? Eller låter dom helt enkelt bli att älska. Nu finns det ju många sorters kärlek, kärleken i familjen, kärleken till vännerna, kärleken till sitt djur osv. Det finns många sorter fler än jag nämnde men den kärleken jag pratar om är den man har till sin partner. Hur ska man kunna hitta sin andra halva om man är rädd för den starka smärtan av att bli själv igen? Smärtan av ett krossat hjärtan och smärtan under läkeprocessen. För mig så är allt det här så otroligt otäckt, jag skulle nog inte klara av mer smärta. Men om man inte blir accepterar att smärta är en del av paketet så kan man väll aldrig hitta hem? Det skulle vara så lätt om kärleken kunde existera utan smärta men då skulle ju inte ying och yang finnas eller hur? För då skulle det vara ying och ying det skulle nog bli ganska tråkigt. För då skulle alla var lika. Så det är väll bara att acceptera att man aldrig kommer att kunna leva utan smärta, besvikelse och tårar. För livet kommer aldrig att bli en dans på rosor.