Idag bröt jag ihop för första gången på länge.
Och gissa vem som fick ta smällen, jo min far.
Men han är inte så jävla bra han heller, han förstår inte hur känslig jag är.
Han förstår inte att man inte bara kan säga saker till mig och tro att jag ska regera normalt.
Det är bara han som får mig att regera så stark som jag gör så har det alltid varit.
Jag blir så arg när ha kritiserar mig, men jag blir inte arg på han egentligen.
Utan det är mig själv som jag blir arg på.
För att jag är inte hans perfekta dotter, jag är allt han inte vill ha i sin dotter.
Jag räcker inte upp till hans krav och då för jag skylla mig själv.
Det är ganska konstigt att det bara är han som kan krossa mig som en liten myra.
Att det är han som kan få mig att bete mig som en galning.
Min uppväxt var med min pappa och jag älskar faktiskt honom.
För allt är mitt fel, om jag bara kunde vara normal så kanske han skulle visa att han älskar mig.
Så därför bygger jag på allt inom mig så att jag ska verka normal.
På det sättet så kanske jag kan förtjäna hans kärlek även om jag är helt misslyckad.
Jag har förlorat så många att jag inte skulle klara av att förlora min pappa.

Det är många som förmodligen skulle säga:
Om jag var du skulle jag bryta kontakten.

Men skulle du verkligen det?
Om du hade en vuxit upp med din far på samma sätt som jag skulle du verkligen frysa ut honom?
Det har jag försökt många gånger men det går inte för jag älskar honom.
Allt är ju mitt fel så jag kan ju inte skylla på honom.
Jag kan inte kalla honom elak, kan inte säga att han aldrig hjälper mig.
För det är en lögn han hjälper mig när jag behöver hjälp trost att jag är en besvikelse.
Han försöker att älska mig som om jag vore en normal dotter.
Och jag älskar min pappa för att han gör allt det där.


För trotts allt är det mitt fel.