Idag är jag lätt retlig, gnällig och pessimistisk.
Jag tar åt mig allt och misstolkar det mesta också..
Det är så här att jag inte vet hur jag ska få upp min säng så att den är ca 1 meter hög.
På ikea är som största sängbenen 30 cm och det hjälper ju inte mig precis...
Så jag sa till min mor att jag kunde göra egna, Nej fick jag hör innan jag ens hade pratat till punkt.
Man blir ju inte så lite ledsen när min egna mor säger att jag inte skulle kunna göra det.
Och att jag ska be min fara att hjälpa mig!
Vilket jag inte kommer göra då skulle jag få hjälp lagom till min 30års dag.
Han är så seg och man måste tjata på honom som om han vore ett litet barn.
Men jag tror att jag skulle klara av att göra egna men om dom blir raka är ju en helt annan femma.
Just nu känner jag för att hoppa från en skyskrapa, allt känns ju så jävla hopplöst..
Jag vill bara ha en högre säng men jag kan inte gör något åt det för allt i denna väärd är så in i helvette dyrt.
Skulle behövde att jobb nu men det finns inte så många.
Och man ska ju inte ta det först bästa, det är vad jag har lärt mig.

Sedan det här med att bli vuxen är inte så jävla bra det heller.
Det är dyrare, mycket mera problem och man har andra förväntningar på sig.
När man var liten så var det bara att man skulle få hyfsade betyg nu är förväntningarna högre.
För nu vill alla att man ska få en lyssnade karriär och framtid med massa pengar.
Så man känner ju sig inte lite stressad.
Men man känner sig också lite ledsen för man räknas inte på samma sätt.
Utan man är mer utanför och kan inte vänta sig få samma hjälp som förr.

Varför ska det vara så svårt att bli vuxen?