Dom som känner mig riktigt bra vet att jag har väldigt svårt att släppa saker.
Så jag går och ältar, ältar och ältar lite till, många tycker att jag är jätte jobbig då jag sätter igång.
Men jag kan verkligen inte hjälpa det, för om något går mig på nerverna så hoppar den där jävla re-pit knappen igång. Det är precis så jag har nu, kan inte sluta tänka på att min far bara antog att jag var ledig v26.
Som om jag inte har ett liv så bara antar han att jag är ledig eller om jag är upptagen så ska jag släppa det för att åka med hans familj + en familj till som dom känner. Till en öde Ö som man inte kommer ifrån förutom med båt. Men för att få tag i båten så måste man ringa en av fiskarna för att be någon av dom på fastlandet att hämta än. Så varför skulle jag ställa in min dag med Elli för att kunna åka med dom till kusten, där en främmande familj ska var med oxå. Jag känner inte dom, tänk om dom är en familj med yxmördare. Lyckat att vara på en öde ö då, det jag hakar upp mig på är att dom ska åka till kusten och min pappa vet att jag älskar att vara på kusten. Det är en plats där jag kan finna frid, det är som att komma in i himmelen. Men så mycket tänker han på mig, inte alls med andra ord. Och det svider ganska rejält om jag ska vara ärlig. Något som svider ännu mer är att han inte verkar vilja spendera någon ensam tid med mig. Visst jag är vuxen men det betyder inte att jag behöver min pappa mindre för det. Men det är mitt fel att vi inte ses efter som attj ag inte vill åka dit. Då kan man ju fråga sig varför jag inte vill åka dit. Jo jag tycker helt enkelt inte om dom, för man känner ingen kärlek i det huset. Det är som att komma in i ett kylskåp där det tjafsas en helt del och folk är ledsna och irriterade hela tiden. Därför vill jag inte åka dit, men jag tycker heller inte om Zenita vilket jag borde säga till henne. Men jag står ut för hon är ingen Eva och det är jag jävligt glad över. Hellre en Zenita som man kan stå ut med än en Eva som får än att vilja begå självmord. Så jag åker inte dit för att det är pest där, jag är super känslig när det kommer till spänningar i luften. På det området är jag nästan som en fladdermus. Det är jobbigt att på ett sätt inte ha någon pappa, men jag älskar ju honom ändå. Men jag skulle älska honom ännu mer om han kunde vara ifrån Zenita i några dagar och bara umgås med mig. För min pappa kan verkligen inte vara själv, i mina ögon är det ganska patetiskt. Jag har inte några problem med det. Jag tycker inte att det är mycket begärt av mig att få lite far och dotter tid eller? Fast så länge vi inte är i huset så är det ganska trevligt när alla är med. Men pappa och jag kan aldrig göra saker som bara vi tycker om för Zenita kan ju säga nej eller att hon inte vill. Bhaaa ibland önskar jag att jag inte visste om min pappa för då skulle jag slippa må så jävla dåligt över att det fanns ett annat liv som jag inte platsar i. Jag känner mig helt enkelt sviken och lämnad år korparna att äta på. Ingen vidare känsla men man får lära sig att leva med den. Även om min far skulle mot  all förmoda läsa det här så tror jag inte att han skulle bry sig för han känner inga skuld känslor. Jag tror inte ens att han kan känna något annat än ensamhet. Men det är kanske så här det ska vara, som med fåglarna. När ungarna blir stora så flyger dom ur bo och får aldrig träffa sina föräldrar igen. Det är kanske så här det ska vara och om det verkligen är så...
Då har jag verkligen ingen lust att bli vuxen längre..