Jag vet att man ska inte skriva om vissa saker på bloggen osv men just nu bryr jag mig inte. För det var länge sedan jag var så här sårad, irriterad och arg på samma gång. Ibland så kan man undra om han verkligen lyssnar på mig eller respekterar mig. Det är som om att prata till en vägg ibland som om han inte kan ta in nya saker. Det är ganska jobbigt att gå runt och känna så. Jag blir så ledsen när han säger en sak för att sedan inte göra det. Dom flesta skulle nog se det som om jag förstorar upp det hela vilket jag förmodligen också gör. Men jag kan inte rå för det, jag har aldrig kunnat litet på män till 100% det går inte för jag vet att det inte fungerar. Många kanske inte håller med mig men det kommer alltid komma till en punkt då man blir sviken. Men jag vet inte kanske jag är lite överkänslig men vem skulle inte vara det när man har blivit lurad så många ggr. Jag säger ofta inte varför jag mår dåligt för jag vill verkligen inte tynga andra. Jag vill inte att människor ska göra på ett annat sätt bara för att jag är där. Jag är ledsen på Oscar för att han bara stack, han sa igår att han ville vara hemma med mig idag så länge som möjligt innan han åkte på middag. Men sedan säger jag att jag ska med och då blev han ju glad men nu i morse så kände jag verkligen inte för det. Så då stack han på 7 minuter, snacka om att jag blev arg, ledsen och besviken. Kände mig helt övergiven fast det kanske är jag som överreagerar. Men när jag var liten kunde jag inte sova över hos mina kompisar för att jag trodde att min far eller mor inte skulle vara hemma när jag kom hem morgonen efter. Så det kändes inte bra när han bara stack så där. Jag blir så otroligt besviken på folk som bara lämnar mig spe när dom vet hur jag reagerar på det. Spe när dom vet att jag har blivit lämnad så många gånger förr. Begär jag för mycket eller för lite? Oscar säger när han blir irriterad på mig- Jag gör allt för dig! Det är sant att han gör allt för mig men det är inget jag har bett om. Jag har inte begärt att han ska göra allt för mig, jag vill bara att han ska respektera och lyssna på mig. Inte tro att jag är en mindre intellektuell människa, för det kan kännas så ibland. Men jag kanske överreagerar där med... Jag vet inte hur jag ska göra för att allt ska vara bra, jag vet inte hur mycket jag ska förvänta mig av någon annan. För jag vill känna mig trygg, känna att jag har en klippa i stormen. Inte någon som bara sticker när jag blir arg eller tycker att jag är omogen när jag får utbrott. För jag blir inte arg för inget, när jag är arg så är det för att jag är sårad, för att någon har gjort mig fel. Jag tycker inte om att bli behandlad som ett barn bara för jag inte är över 20 så betyder det inte att jag vet mindre. Jag har varit med om mycket på bara 19 år så jag är inte ung och naiv, men ibland så känns det som om det är de enda som folk ser. Varför spelar inte min röst roll? Varför ses allt jag säger som strunt prat? Varför kan ingen se mig för den jag är? Eller är det jag som ser mig själv som något jag inte är?