Den lilla tid med dig
Ska upp tidigt imorgon men så fort jag blundar och tänker så gråter jag. Kan inte somna, tårarna kan inte sluta rinna. Det är alltid mitt fel känns det som, att jag har för höga förväntningar. Jag vet att du älskar mig men ibland så känns det som om du glömmer bort mig, eller jag vet att du glömmer bort mig och det kan jag inte förstå. Det gör mig så förbannat ledsen. Nu känner jag hur tårarna kommer igen, jag fattar inte vad jag gör för fel. Idag så sabbade jag allt, genom att bara gråta å skrika som en barnunge. Jag avskyr att säga hej då till dig, jag vill aldrig att du ska gå, jag vill aldrig att du ska lämna mig. Jag gråter om nätterna när du inte här, jag vill inte vara för mycket men jag vill inte vara för lite. På utsidan så kanske jag verkar stark men nej så är det inte, när jag är ensam så kommer allt tillbaka. Den jag är är inte den jag vill vara, jag försöker ändra mig men min fasad bara krackelerar. Om du va här så skulle jag må bättre men det är du inte, jag kan inte alltid ha dig. Jag vet att det vi har bara är till låns, fast du säger att det inte är så. Jag kan inte hjälp det jag känner, det jag vet. För inget som är så bra som det vi har är ämnat att vara förevigt. Varje natt när du inte är här drömmer jag mardrömmar, jag vill inte vara den jag är. Jag vill vara den du älskar men ibland så går det inte. Jag vill vara sanningsenlig men ibland så går det inte eller jag håller ju mig till sanningen men ibland så önskar jag att den var annorlunda. Jag är mörk inombords, just nu känns det som om jag inte har någon äkta glädje. När jag är lycklig känns det som om jag inte förtjänar det, varför ska någon som jag ha det så bra? Fast det kanske inte är så bra egentligen, för hur bra är det när man blir bortglömd? I veckorna när vi inte är tillsammans så blir glappet mellan oss större, jag vet inte om du förstår att allt det här kan ta slut. Jag vill inte att det ska ta slut men jag vill att det vi har ska vara förevigt. Jag drömmer mardrömmar om att alla försvinner en efter en. Spe du den jag älskar mest, du försvinner varje natt varje dag i mina drömmar i mina tankar. Nu sitter jag här å gråter varför kan inte mina tårar sluta rinna, varför kan sorgen inte sluta svämma över? Det här har nog varit det tuffaste månaden i mitt liv. Kan inte sluta skära mig själv då allt blir bättre för några sekunder. Några sekunder är bättre än inget alls. Två dagar + en morgon i veckan mår jag bra, resten är bara skit. Resten av veckan vill jag bara drunkna i mina sorger, bara slukas upp av jorden för att aldrig återvända. Men dom där två dagarna å morgonen skulle jag aldrig byta ut, för mig är den stunden med dig ovärderlig. För den stunden med dig kan jag må dåligt resten av mitt liv. Bara jag får den lilla tiden med dig.
Inte nog med att det är invecklat med älsk så är jag rädd, så otroligt rädd för att farmor ska dö. Hon åkte i på akuten och dom hittade proppar i hjärnan på henne, jag har inte vågar ringt henne än. Jag är rädd att hon inte ska låta som vanligt, jag är rädd för att hon börjar bli gammal. Jag har alltid sett min farmor lite som stål kvinnan, hon klarar allt och att hon aldrig ska dö. Men så är det inte men måste det gå så fort? Kan inte bara tiden sakta in lite? Jag är så rädd, min rädsla sätter käppar i hjulet för mig. Jag vet nog att hon tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag så oerhört mycket! Farmor och farfar har varit som extra föräldrar åt mig när jag var liten. Å en värde där farmor inte existerar, den bilden fungerar inte för mig. Hon ska ju alltid finnas! Hon ska inte dö! Hon ska inte bli gammal. Jag älskar min farmor mer än vad hon tror, hon betyder mer än vad hon anar. Att jag fick veta det här tog mig hårdare än vad jag tror någon kunnat vetat. Jag låg å grät i flera timmar efter samtalet. Jag gråter förfarande, å mina tårar slutar inte rinna. Det känns som om allt bara rasar framför mina ögon. Jag klarar aldrig av att säga hej då. Jag vill aldrig säga hej då. När dom flyttar hem ska jag åtminstone hälsa på dom en gång i veckan. För jag vet inte hur mycket tid jag har kvar med dom, det gäller att ta vara på varje sekund av den tid som livet har att ge.
Inte nog med att det är invecklat med älsk så är jag rädd, så otroligt rädd för att farmor ska dö. Hon åkte i på akuten och dom hittade proppar i hjärnan på henne, jag har inte vågar ringt henne än. Jag är rädd att hon inte ska låta som vanligt, jag är rädd för att hon börjar bli gammal. Jag har alltid sett min farmor lite som stål kvinnan, hon klarar allt och att hon aldrig ska dö. Men så är det inte men måste det gå så fort? Kan inte bara tiden sakta in lite? Jag är så rädd, min rädsla sätter käppar i hjulet för mig. Jag vet nog att hon tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag så oerhört mycket! Farmor och farfar har varit som extra föräldrar åt mig när jag var liten. Å en värde där farmor inte existerar, den bilden fungerar inte för mig. Hon ska ju alltid finnas! Hon ska inte dö! Hon ska inte bli gammal. Jag älskar min farmor mer än vad hon tror, hon betyder mer än vad hon anar. Att jag fick veta det här tog mig hårdare än vad jag tror någon kunnat vetat. Jag låg å grät i flera timmar efter samtalet. Jag gråter förfarande, å mina tårar slutar inte rinna. Det känns som om allt bara rasar framför mina ögon. Jag klarar aldrig av att säga hej då. Jag vill aldrig säga hej då. När dom flyttar hem ska jag åtminstone hälsa på dom en gång i veckan. För jag vet inte hur mycket tid jag har kvar med dom, det gäller att ta vara på varje sekund av den tid som livet har att ge.
Trackback