Just nu känns det verkligen som om allt har vänds upp och ner men samtidigt så har jag kommit till insikt. Förr så tänkte jag inte alls på mig själv och folk sa åt mig att göra det och nu tänker jag på mig själv men då är det för mycket. Det känns som om jag har tappat lite av min empati. Jag tänker inte på hur andra reagerar på det jag säger på det sättet så är jag och Oscar ganska lika. Jag vet att man inte ska skriva om sitt privatliv för mycket man jag har verkligen ingen att prata med. Och jag behöver inte heller någon som efter har läst detta inlägg frågar hur jag mår, för svaret kommer att vara bra.

Jag och Oscar hade ett värds bråk igår, och det som vi bråkade om var så barnsligt att jag inte ens tänker nämna det här. Jag vet att det kan vara svårt att leva med mig, att jag ibland kan vara krävande, egocentrisk och gnällig. Men det är inget jag menar att vara för jag försöker faktiskt att ändra på dom sidorna hos mig. Men ibland så säger jag saker som sårar och jag märker inte hur sårad Oscar egentligen blir för han visar inte det. Men jag borde veta det ändå, jag borde kunna se dom små tecknen. Nu är jag ärlig när jag säger att ibland så känns det som om det bara är jag som erkänner minna misstag. Men det är också så att jag vill ha rätt när jag vet att jag har det. Men det kanske inte fungerar på det sättet, för jag vet att han blir sårad när jag börjar tjafsa. Men det tänker jag ju inte på då för jag är redan sårad. Men jag måste faktiskt skärpa mig för jag vill verkligen ha Oscar jag vill inte att han ska lämna mig för att jag beter mig omoget och bitchigt. Jag vet att om jag bara tänker på hur han kommer att reagera på det jag säger, veta hur ledsen och sårad han blir istället för att bara tänka på mig själv. Så kommer allt att bli mycket bättre. För att såra en annan människa som man Älskar så otroligt mycket är ett av dom värsta brott man kan begå. För vem är man utan den man älskar? Det är värt att ge sig i en diskussion bara för att se den personen le. För det enda jag egentligen vill är att glädja den man jag älskar. Jag brukar säga att han är för stolt för att erkänna att han har fel men vad är jag inte då? Då är det väll snarare jag som är för stolt efter som jag försöker få honom att säga; du har rätt. Om det är något jag har erfarenhet i så är det att stolthet förstör relationer. Och det är det sista jag vill ska hända med oss. Jag önskar att jag kunde få tag i Oscar och säga allt det här. Säga att jag älskar honom och att jag inte vill bråka men han har stängt av mobilen så det går ju inte.

Men om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag inte har älskat någon som jag älskar dig. Jag kan inte vara arg på dig, det kunde jag inte ens igår. Jag blev arg på mig själv, mitt liv utan dig skulle bli en kall och min sol skulle slockna. För när du kom in i mitt liv var det som om tusen stjärnor tändes på min himmel och gjorde det möjligt för mig att se. Jag har inte levt i ett sånt här ljus innan jag träffade dig. Det är du som gör att jag lever igen, mitt skratt är ditt skratt. Min kärlek är din kärlek så länge som du vill ha mig.

Så jag ska klippa mig så här

Men vi hinner inte ens börja gå dit förens vi måste stanna pga av 2 st ur gulliga hundar.

Jag hinner bara reagera med ett: Hey bort!  för jag visste ju inte om dom var aggressiva eller inte.

Så jag ger Oscar Bella medan jag går åt det håll hundarna kom ifrån för att säga åt ägarna att koppla hundarna.

Men det kom inga ägare så jag går fram till hundarna och säger åt Oscar att hämta Bellas extra koppel vilket jag har två av, sedan ser jag att dom har ett snöre med en stor träbit på.

Vilket gör mig lite irriterad bara det, för ett halsband kostar inte mycket. Oscar kommer ner med kopplen så jag kan koppla hundarna, för det är inge roligt om barns skulle komma förbi och hundarna springer fram till dom osv. Sedan ringer Oscar polisen för att fråga om råd men jag lyckas hitta ett nummer på träbitarna. Så han ringer det istället medan han snackar med ägaren så märker jag att tiken har bajs på bröstkorgen. Vilket jag fick på mig typiskt min tur. Han hunden blev ganska kär i Bella medan hon inte alls tyckte om honom. Efter ett tag kommer killen som har fött upp hundarna. Och han blir också ganska förvånad över halsbanden och det visar sig att det inte ens är hans hundar. Utan att han har sålt hundarna men dom har rymt ifrån dom nya ägarna. Så han var ju lite irriterad över ägarnas brist på koll eller ens vilja att se efter dom. Tyckte riktigt synd om hundarna för dom såg ut att komma från ett riktigt skit hem. Dom var ju inte undernärda men skitiga! Fast man vet ju inte hur länge dom har varit ute på vift...

Men om man har hund får man väll fan se till att ha koll på den och ta hand om den!

Jag vet att man ska inte skriva om vissa saker på bloggen osv men just nu bryr jag mig inte. För det var länge sedan jag var så här sårad, irriterad och arg på samma gång. Ibland så kan man undra om han verkligen lyssnar på mig eller respekterar mig. Det är som om att prata till en vägg ibland som om han inte kan ta in nya saker. Det är ganska jobbigt att gå runt och känna så. Jag blir så ledsen när han säger en sak för att sedan inte göra det. Dom flesta skulle nog se det som om jag förstorar upp det hela vilket jag förmodligen också gör. Men jag kan inte rå för det, jag har aldrig kunnat litet på män till 100% det går inte för jag vet att det inte fungerar. Många kanske inte håller med mig men det kommer alltid komma till en punkt då man blir sviken. Men jag vet inte kanske jag är lite överkänslig men vem skulle inte vara det när man har blivit lurad så många ggr. Jag säger ofta inte varför jag mår dåligt för jag vill verkligen inte tynga andra. Jag vill inte att människor ska göra på ett annat sätt bara för att jag är där. Jag är ledsen på Oscar för att han bara stack, han sa igår att han ville vara hemma med mig idag så länge som möjligt innan han åkte på middag. Men sedan säger jag att jag ska med och då blev han ju glad men nu i morse så kände jag verkligen inte för det. Så då stack han på 7 minuter, snacka om att jag blev arg, ledsen och besviken. Kände mig helt övergiven fast det kanske är jag som överreagerar. Men när jag var liten kunde jag inte sova över hos mina kompisar för att jag trodde att min far eller mor inte skulle vara hemma när jag kom hem morgonen efter. Så det kändes inte bra när han bara stack så där. Jag blir så otroligt besviken på folk som bara lämnar mig spe när dom vet hur jag reagerar på det. Spe när dom vet att jag har blivit lämnad så många gånger förr. Begär jag för mycket eller för lite? Oscar säger när han blir irriterad på mig- Jag gör allt för dig! Det är sant att han gör allt för mig men det är inget jag har bett om. Jag har inte begärt att han ska göra allt för mig, jag vill bara att han ska respektera och lyssna på mig. Inte tro att jag är en mindre intellektuell människa, för det kan kännas så ibland. Men jag kanske överreagerar där med... Jag vet inte hur jag ska göra för att allt ska vara bra, jag vet inte hur mycket jag ska förvänta mig av någon annan. För jag vill känna mig trygg, känna att jag har en klippa i stormen. Inte någon som bara sticker när jag blir arg eller tycker att jag är omogen när jag får utbrott. För jag blir inte arg för inget, när jag är arg så är det för att jag är sårad, för att någon har gjort mig fel. Jag tycker inte om att bli behandlad som ett barn bara för jag inte är över 20 så betyder det inte att jag vet mindre. Jag har varit med om mycket på bara 19 år så jag är inte ung och naiv, men ibland så känns det som om det är de enda som folk ser. Varför spelar inte min röst roll? Varför ses allt jag säger som strunt prat? Varför kan ingen se mig för den jag är? Eller är det jag som ser mig själv som något jag inte är?