Vi har kommit över till Gräsön efter en 4 timmars lång resa i en varm bil. Man känner förväntningarna bli allt större och man vill bara hoppa i havet och bada när man kommer till stugan 111 på ormön. Vi vet att man måste åka båt dit och att det kommer bli underbart. Så vi trår och väntar på båten som ska komma. Då ser jag att 2 st små båtar kommer och jag trodde ju att det skulle vara en liten större båt som alla skulle få plats i men men det här går ju också bra. Men nu blev det ju så att dom fick åka 3 vändor och man blev ju lite förvånad över hur mycket det kostade, 600 spänn! Men men tänker man det blir säker bra bara vi kommer fram till stugan. Så när jag äntligen sitter i båten (sista turen) så ser man flera hus vid vattnet. Och man börjar gissa var han ska släppa av oss, men man gissar fler hela tiden. Sedan så börjar strandtomterna att minska och det blir skogar som kantar vatten brynen vid öarna. Vi åker förbi kor och får som står och betar en bit in på ön. Sedan så ser man fler strand tomter igen och hoppet ökar på nytt. Det kommer bli helt underbart och man sjuder av lycka. Sedan så åker båten in på helt fel brygga trodde jag men så va icke fallet. Det är en brygga som är ungefär en halv m över vatten ytan och där står det flera större båtar parkerade samt en liten finska båt utan motor. Och jag ser att nästan all packning är uppburen men det som jag blir mest besviken av då är att jag ser min far kommer med en skottkärra från skogen! Jag tror inte att det är sant, dom beskrev ju det som ett sommar paradis! Så jag tar någon väska och går mot skogen och jag ser att stigen går som en båge. Då börjar jag hoppas att den kanske bara är vägen till strand tomten, till sommar paradiset. Så jag blir ju lite gladare tills jag kommer fram till ett vägval. Då pappa går den stigen som leder längre in i skogen. Jag känner hur hoppet avtar lite men det kan ju fortfarande vara en strandtomt som stigen leder till. Så jag följer efter pappa och känner hur jag får ett knytnäve slag i ansiktet när jag ser stugan stå mitt i den jävla SKOGEN! Men jag ser en terrass så jag hoppas att den är mot havet så mitt hopp höjs igen för att sedan släckas lika fort. Nej det var ingen havsutsikt utan det man ser är en igenvuxen tomt fullt med Tallar som kantar den. Jag får bara lust att åka hem, det är som om jag har klivit in i en mardröm. Där det inte får finnas något hopp. Så jag går ner igen för att kolla om det verkligen inte finns någon strand och det fanns det ju inte heller bara klippor och sten. Dom hade gett oss råder att bada i tofflor för det kunde finnas glas... Så när allt mitt hopp har tagit jävligt mycket stryk och försvunnit så går vi tillbaka upp. Men på vägen så möter vi två st jack labbar som är ute och går på promenad med sin matten. Hon har tiken lös och så fort hon ser Bella ska hon äta upp henne så Bella flyr för livet jag få tag i tiken och sedan när Bella kommer så springer hanen mot henne. Han var snäll och bara lite nyfiken så det gick ju bra. Väl upp vid stugan så märker vi att det är väldigt blött vid diskhorn och det är för att det läcker, det var samma sak i badrummet fast mycket mer! Så under diskhorn ställde vi en hink medan vi fick lov att ställa en badbalja i badrummet som fylldes till kanten varje dag. Dom över 30 bast tömde den varje morgon. Sedan så smakade vattnet avlopp och jag drack knappt nått under den vistelsen. Så länge jag inte kunde bland saft så drack jag inte vattnet, var hellre törstig. Dom hade sagt att det fanns mobiltäckning men det var väll inte så precis. Det fanns men man var tvungen att klättra upp en bit så man stog på en höjd hade man tur så fick man tre staplar då. Det fanns fisk men väldigt lite, om man skulle ha abborre var chansen störst om man stor på bryggan men då fick man bara små abborrar, stor spigg ocj mört. Tror jag fick 26 st firrar var av det va två st som man kunde behålla. Annars så fanns det jävligt stora mörtar!
Sedan så fanns det inte bäddar så det räckte, vi var 9 pers och det skulle inte bli några problem hade han som hyrde ut stugan sagt. Zenita och pappa fick dela en 110 säng tror jag att det var Jennifer fick sova i det lilla barn rummet på en solstols madrass. Killarna fick varsin säng och Petra och Thomas fick också en bra säng tur var väll det. Jag fick sova i en bäddsoffa som var jätte bred men den var lite hårt som en sten att sova på. Så nu har jag väldiga muskelproblem ont överallt! Teven funkade helt okej om vi ska bortse från störningarna och ljuden som stängdes av och att dosorna typ inte fungerade. Det var för varmt och för tråkigt, jag har spelat så mycket UNO att det räcker för en livstid. Seriöst ett semester paradis? snarare ett helvette på jorden. Men jag fick också med mig fina minnen hem och många fina kort som jag inte orkar lägga upp just nu utan det bli imorgon.

Jag har haft diagnosen ADHD hela mitt liv men det är inte fröns nu som det har blivit så illa att jag att jag måste äta medicin mot det. Under min uppväxt så fick jag kontroll över min aggregation, för jag ville verkligen inte äta medicin då. Jag hade lärt mig att det finns naturliga sätt att bli bättre på för det var det min far trodde på och då gjorde jag oxå det. Självklart så var det svårt o början, men jag blev flyttad till en bupp skolan kanske man ska kalla det. Och jag är väldigt tacksam för att jag fick få i en sån skola. Det vara max 5 pers i en klass och man fick verkligen den hjälp som man behövde. Tycker att alla skolar borde ha så men det fungerar ju inte såklart..
I alla fall så gick jag på ganska många ilske kontroll kurser som vi hade på skolan och det hjälpte faktiskt. Jag fortsatte att gå på en liten skolan hela högstadiet. Och jag hade full kontroll över mig själv. Men sedan började jag gymnasiet och det började sakta men säker gå ut för. Jag blev mer lätt retligt och jag försökte ta mitt liv några ggr, men lyckades inte. Kanske borde ha sagt innan att jag försökte ta mitt liv tidigare oxå fast då var jag 11 år.
Då jag försökte dränka mig, strypa mig och skära av minna pulsådror. Men det var då jag var 11 år.
När jag var 16 så var det tabletter som gällde, men jag var noga med att ingen visste det. För jag ville inte skrämma människorna som var runt mig. Nu så måste jag faktiskt säga att självmordstankarna har kommit tillbaka men jag tror nog inte att jag skulle utföra dom planerna. Jag har för mycket att leva för. Men det hindrar ju inte än för att tänka på det eller hur? Jag har faktiskt funderat på att hoppa från höga höjder och hoppas att jag dör smärtfritt när jag slår i marken. Det gör det hela inte bättre av att jag drömmer om det. Men det börjar bli bättre med dom tankarna oxå. För jag har Bella som alltid vet när jag behöver henne. Hon är mitt liv nu.
Men det va ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle skriva bara lite kort om att jag mår skit idag.  Fick lov att tvinga i mig den andra mackan i morse och efter det så ansträngde jag mig för att inte gå in på toan och spy upp det. Men jag spyr ju inte med flit, utan det bara kommer.. Men jag tror inte att jag kommer äta så mycket idag. Det blir i alla fall ingen lunch för mig. Har hjärtklappningar som fan samt andfåddhet. Känner mig jätte svar i musklerna och kallsvettig. Min yrsel är lite värre i dag och det känns som om jag håller på att svimma nästan hela tiden då jag står upp. Men det är bara att bita ihop ta sig genom dagen och hoppas på en bättre morgon dag. Igår gick jag och la mig kl 21.00 men jag tror inte att det blir lika tidigt i kväll. För jag är ganska säker på att jag kommer att somna en stund på dagen. Och kom inte med några sympati ord för det hatar jag.

Nu sitter jag in min lilla vrå hemma hos pappa i deras villa. Har solat lite idag men mest känt mig i vägen.
Känner mig inte så jätte välkommen men jag ska försöka att göra det bästa av situationen. Hoppas att det blir bättre tills nästa vecka. det är lite jobbigt att känna att man kanske är mer till besvär än till nytt som om man uppfattas som en självupptagen och bortskämd unge. Jag vet att det förmodligen inte är så men jag kan inte rå för att det är så jag känner. Men jag mår i alla fall lite bättre nu när jag inte tänker så mycket. Det är skönt att slippa tänka, för när man gör det så uppkommer det bara massa problem. Köpte faktiskt en hund bur till Bella, jätte fin och stor. Lätta  att ta med sig då den kan vikas ihop och läggas ner i en väska som jag fick med. Bella tyck jätte mycket om den. Så nu har jag ett ställe hon kan vara på när vi är på utställningar och tävlingar. Vet inte hur mycket pengar jag har spenderat på Bella sedan jag fick henne och det vill jag inte veta heller. Men jag skulle gissa att det är över 3000kr. Va ute på en lite längre promenad nu på eftermiddagen och på hemvägen blev det ett litet dopp. På tal om efter middag så ska Bella ha sin mat nu XD

Dom som känner mig riktigt bra vet att jag har väldigt svårt att släppa saker.
Så jag går och ältar, ältar och ältar lite till, många tycker att jag är jätte jobbig då jag sätter igång.
Men jag kan verkligen inte hjälpa det, för om något går mig på nerverna så hoppar den där jävla re-pit knappen igång. Det är precis så jag har nu, kan inte sluta tänka på att min far bara antog att jag var ledig v26.
Som om jag inte har ett liv så bara antar han att jag är ledig eller om jag är upptagen så ska jag släppa det för att åka med hans familj + en familj till som dom känner. Till en öde Ö som man inte kommer ifrån förutom med båt. Men för att få tag i båten så måste man ringa en av fiskarna för att be någon av dom på fastlandet att hämta än. Så varför skulle jag ställa in min dag med Elli för att kunna åka med dom till kusten, där en främmande familj ska var med oxå. Jag känner inte dom, tänk om dom är en familj med yxmördare. Lyckat att vara på en öde ö då, det jag hakar upp mig på är att dom ska åka till kusten och min pappa vet att jag älskar att vara på kusten. Det är en plats där jag kan finna frid, det är som att komma in i himmelen. Men så mycket tänker han på mig, inte alls med andra ord. Och det svider ganska rejält om jag ska vara ärlig. Något som svider ännu mer är att han inte verkar vilja spendera någon ensam tid med mig. Visst jag är vuxen men det betyder inte att jag behöver min pappa mindre för det. Men det är mitt fel att vi inte ses efter som attj ag inte vill åka dit. Då kan man ju fråga sig varför jag inte vill åka dit. Jo jag tycker helt enkelt inte om dom, för man känner ingen kärlek i det huset. Det är som att komma in i ett kylskåp där det tjafsas en helt del och folk är ledsna och irriterade hela tiden. Därför vill jag inte åka dit, men jag tycker heller inte om Zenita vilket jag borde säga till henne. Men jag står ut för hon är ingen Eva och det är jag jävligt glad över. Hellre en Zenita som man kan stå ut med än en Eva som får än att vilja begå självmord. Så jag åker inte dit för att det är pest där, jag är super känslig när det kommer till spänningar i luften. På det området är jag nästan som en fladdermus. Det är jobbigt att på ett sätt inte ha någon pappa, men jag älskar ju honom ändå. Men jag skulle älska honom ännu mer om han kunde vara ifrån Zenita i några dagar och bara umgås med mig. För min pappa kan verkligen inte vara själv, i mina ögon är det ganska patetiskt. Jag har inte några problem med det. Jag tycker inte att det är mycket begärt av mig att få lite far och dotter tid eller? Fast så länge vi inte är i huset så är det ganska trevligt när alla är med. Men pappa och jag kan aldrig göra saker som bara vi tycker om för Zenita kan ju säga nej eller att hon inte vill. Bhaaa ibland önskar jag att jag inte visste om min pappa för då skulle jag slippa må så jävla dåligt över att det fanns ett annat liv som jag inte platsar i. Jag känner mig helt enkelt sviken och lämnad år korparna att äta på. Ingen vidare känsla men man får lära sig att leva med den. Även om min far skulle mot  all förmoda läsa det här så tror jag inte att han skulle bry sig för han känner inga skuld känslor. Jag tror inte ens att han kan känna något annat än ensamhet. Men det är kanske så här det ska vara, som med fåglarna. När ungarna blir stora så flyger dom ur bo och får aldrig träffa sina föräldrar igen. Det är kanske så här det ska vara och om det verkligen är så...
Då har jag verkligen ingen lust att bli vuxen längre..